Diskussionerna om hur vida MP och V är för eller emot datalagringsdirektivet för mina tankar tillbaka till ett skolbesök jag gjorde i höstas, där en diskussion med en kristdemokrat mynnade ut i något mer filosofiskt än vad mina diskusioner brukar göra. Det vi diskuterade var hur vida det man borde ha en utopi eller inte, vilket han påstod att KD inte har. Han påstod även att om man har en utopi så blir man blind för alternativ och har bara blicken spänd på målet. Jag höll inte med. Ibland måste vi ta omvägar för att ta oss fram. Att MP generellt håller med mig fick vi bevis på igår.
”Miljöpartiets första alternativ har helat tiden varit att stoppa datalagringsdirektivet i sin helhet. Vårt andra alternativ är att omförhandla det, så att det frångår principen om obligatorisk insamling av allas kommunikationsdata. Det finns flera olika möjligheter.”
Om vi inte kan stoppa datalagringsdirektivet idag så måste vi urholka det så mycket det bara går, för även om vi helst inte vill ha någon datalagring alls, så har vi hellre en svagare lagstiftingen än det alterntiv som vi ser idag.
Och att sitta och trycka på Nej-knappen och sedan ta de juristiska konsekventerna efteråt är inte det effektivaste sättet att stoppa direktivet, det är snarare en sista utväg. Idag har vi många billigare och mer effektiva vägar att gå. Även det beskrivs i debattartikeln som Peter Eriksson, Bodil Ceballos, Maria Ferm, Max Andersson, Mehmet Kaplan, Carls Schlyter och Ulf Holm skrev på SVT Debatt igår.
Datalagringsdirektivet måste stoppas, och Miljöpartiet kommer göra allt vi kan för att stoppa det!
Fler: Jakop Dalunde, Christian Valtersson, Max Andersson, Tomas Melin, Jakob Lundgren, Mark Klamberg, Mattias Bjärnemalm, DN.
