För några veckor sedan kollade jag på en dokumentär som heter ”We feed the world”. En mycket intressant film som berörde många viktiga problem i världens matproduktion. Allt från utfiskning till konsekvenserna av EUs jordbruksbidrag. Det var några siffror som fick mig att reagera. 80% av den soja som EU importerar går till att göra djurfoder, för att göda våra kossor som vi sedan slaktar för att äta. Det känns lite grann som att jag skulle åka via Stockholm för att ta mig från Skåne till Göteborg.
I debatten om Etanol som bränsle har argumentet mot varit att odlingsytor i Brasilien, där man kunde odlat mat och mättat hungriga magar, används till att odla råvaror som sedan används till att driva våra bilar i västvärlden. Att det är ett stort problem köper jag, men när samma personer som använder argumentet inte kan tänka sig dra ner på köttkonsumtionen så blir det extremt mycket dubbelmoral. Brasilien exporterar extremt mycket mer soja än etanol till EU, och sojan används som sagt till att göda våra djur.
Idag finns det tillräckligt med mat för att mätta alla människor på jorden och det hade gått om vi i västvärlden hade kunnat tänka oss att dela med oss av vår välfärd, men icke. Vi slänger hellre mat innan den blivit dålig, då det står ett visst datum på förpackningen. Och vi producerar hellre ett kilo kött än tio kilo råvaror, för kött måste vi ju äta, eller?
Om en politiker i Sverige, eller något annat I-land, sticker ut och börjar prata om att vi måste dra ner på vår välfärd, så blir det inte många röster där. Folk röstar hellre på den som ska sänka skatten med några hundra om året. Eller den som lovar att bygga ett badhus där eller en arena där. Samtidigt påstår man vilja hjälpa de fattiga och ha en rättvis värld. Jag är ledsen, men det är inte möjligt. Jorden har begränsade resurser, och för att få en rättvis värld måste vi dela med oss av dem till det fattiga. Vi måste ta från vår egen välfärd.
Med detta vill jag minnas den otroligt vackra gamla MP-slogan: Vi lovar inte guld, men gröna skogar.
På samhällslektionen idag fick jag möjlighet att få lyssna på Zounkata Yuina, som är borgmästare i kommunen Yaho i Burkina Faso, ett av världens fattigaste länder. Han berättade om Yahos utveckling och hur de arbetar för att uppnå milleniummålen. En stor del av Yahos 16 500 invånare lever på under en dollar om dagen, alltså i extrem fattigdom. Enbart 50 % av alla barn i kommunen går i skola och hela 90 % av kommunens invånare arbetar med jordbruk. Det enda som de har att exportera är bomull, och det är bara en liten del av jordbruket som går till det, de måsta ju ha mat också. Zounkata prata bland annat om att de behöver industrialisera jordbruket för att kunna producera mer och där med bli rikare, första steget i detta ansågs vara oxar.
