På samhällslektionen idag fick jag möjlighet att få lyssna på Zounkata Yuina, som är borgmästare i kommunen Yaho i Burkina Faso, ett av världens fattigaste länder. Han berättade om Yahos utveckling och hur de arbetar för att uppnå milleniummålen. En stor del av Yahos 16 500 invånare lever på under en dollar om dagen, alltså i extrem fattigdom. Enbart 50 % av alla barn i kommunen går i skola och hela 90 % av kommunens invånare arbetar med jordbruk. Det enda som de har att exportera är bomull, och det är bara en liten del av jordbruket som går till det, de måsta ju ha mat också. Zounkata prata bland annat om att de behöver industrialisera jordbruket för att kunna producera mer och där med bli rikare, första steget i detta ansågs vara oxar.
På 70-talet åkte Zounkata till Sverige och bodde i Göteborg i 10 år, där han pluggade arkitektur. Sedan flyttade han hem igen för att hjälpa till att bygga upp landet. Han är som sagt borgmästare i en landsbygdskommun i ett av världens fattigaste länder och har bott i ett I-land, och sett hur man lever här. Trots det är han optimistisk för landets och kommunens framtid, det blir, och kommer bli, bättre. Det enda som behövs är pengar. Idag har Yaho kommun en årsbudget på 275 000 svenska kronor. Att bygga en skola med tre klassrum där kostar 300 000. De hade alltså behövt spara hela sin budet i 1090 år för att få råd att bygga Kristianstad Arena, eller i drygt 100 000 år för att få råd att bygga förbifart Stockholm.
Där kommer vi in på problemet. Sverige pumar in miljoner i Burkina Faso i form av bistånd, men på väg till kommunerna och regionerna försvinner dessa pengar. Zounkatas lösning på detta är att man i Stockholm bestämmer hur ekonomin ska fördelas i landet, hur mycket som ska gå till staten, regionen och kommunen. En lösning som jag starkt tror på. Givetvis kommer det innebära en ökad kostnad här i Sverige, men då kan man antingen, vilket jag tycker, höja biståndet och ta en del av den budgeten till att administrera detta, eller helt enkelt bara ta från det som skulle gått till landet för att verkligen se till att det hamnar där det behövs.
Mina tankar förs hela tiden tillbaka till den debattartikel i Kristianstadsbladet för några veckor sedan som handlade om att Sverige inte borde ge något bistånd så länge kommunerna behöver varsla och skolorna behöver mer pengar osv. Här i Sverige klagar vi när arbetslösheten överstiger 5 %, där är det 50 % av barnen som inte får gå i grundskolan. Jag menar inte att vi inte ska ta hand om våra egna problem, givetvis måste vi göra det, men samtidigt måste vi ibland sätta perspektiv på dem och hjälpa våra medmänniskor som har det värre.
